På söndag den 13 mars besöker Carl-Erik Sahlberg Lekebergskyrkan.
Gudtjänsten är ett samarrangemang mellan bygdens församlingar.
Observera att tiden är kl 17.00.
Carl-Erik arbetar i Clara kyrka
På Clara kyrkas hemsida skriver Carl-Erik följande:
“Jag är nu inne på mitt 22:a år i S:ta Clara kyrka. Nyårsdagen 1989 inträdespredikade jag här – nervöst och pirrigt, och spännande. Tänk att få vara präst i kanske Sveriges mest centrala kyrka – nära till Sergels torg, Centralstationen, regeringskvarteren, de gamla tidningskvarteren (Aftonbladet fanns kvar här då med sin byggnad) och lite längre bort Riksdagshuset, Storkyrkan och Slottet. Liten jämtlandspojke, något färgad av Tanzanias sol under fem år, stod plötsligt i Frans Michael Franzéns predikstol i S:ta Clara kyrka – mitt i Stockholm och mitt i Sverige. Nervöst, pirrigt – och spännande.
Jag kunde dock ana att uppgiften inte skulle bli helt lätt, fast jag kunde höra tusentals steg utanför kyrkan. Jag mötte t.ex. ingen församling egentligen den 1 jan. 1989. När jag tretton år tidigare hade välkomnats som kyrkoherde i Alsen i Jämtland, så tycktes hela församlingen vara på benen för att välkomna den nye kyrkoherden – kyrkokören, kyrkorådet, kyrkofullmäktige, barnarbetarna, hembygdsföreningen, spelmanslaget – t.o.m. Alsens hemvärn! Och ett överdådigt kyrkkaffe med 300 personer och blommor i mängd till den nye kyrkoherden.
Nyårsdagen 1989 i S:ta Clara fick jag inga blommor, ingen höll något tal och mitt kyrkkaffe fick jag tillaga själv i vår trerummare i Sätra, Skärholmen. Två dagar senare gick jag nervös in till min första veckomässa. Tre personer var där, den yngsta 80 år. Sen började vardagsarbetet. Vice ordföranden i kyrkorådet sa till den nye domkyrkokomministern, alltså jag, att domkyrkoförsamlingens ekonomi var så dålig, att man inte hade råd att hålla tre stora katedraler öppna och eftersom Storkyrkan och S:t Jacob då hade bättre verksamhet på både gudstjänst- och musiksidan, så var jag ju inte dummare än att jag förstod, att S:ta Clara låg nog sämst till för en stängning. En tidigare stockholmsbiskop hade ju t.o.m. redan några år tidigare sagt att innerstadskyrkor som S:ta Clara likaväl kunde förvandlas till badhus.
Och inom några år fick en annan kyrka, som också låg inom domkyrkoförsamlingens hank och stör, Skeppsholmskyrkan, faktiskt avsakraliseras. D.v.s. upphöra att vara kyrka längre. Det hade kanske kunnat gå så med S:ta Clara också.
Men så blev det inte. Men det är en annan historia ….. Guds och människors historia.”